Blomsterlupinen förekommer idag som massiva förekomster längs vägrenen, på gårdar och på ängar i både Finland, Sverige och Norge. De kvävefixerande bakterierna i artens rotknölar ökar näringshalten i jordmånen, vilket utplånar till exempel redan sällsynta ängsarter. Den minskar även mängden insekter och har en negativ inverkan på särskilt skalbaggar, fjärilar och myror.
Vanligt namn: Blomsterlupin
Vetenskapligt namn: Lupinus polyphyllus
På observationskartan syns endast rapporterade observationer. I verkligheten förekommer det mera växter. Kartan är riktningsgivande och ger en helhetsbild av situationen.
Blomsterlupinen har en stor utbredning och den är etablerad i såväl Norge, Sverige som Finland.
Sandlupin är en flerårig ärtväxt och kan likt ärtväxter binda kväve direkt från luften tack vare bakterierna i deras rotknölar. På detta vis kan arten växa i mycket näringsfattig jordmån och den tränger även undan till exempel sällsynta ängsarter som är beroende av näringsfattig jord. Blomsterlupinen har ett omfattande utbredningsområde i Finland, Sverige och Norge längs vägrenar, på gårdar och obebyggd mark. Ett orosmoment är att arten fortsätter breda ut sig på ängar och i lundar.
Blomsterlupinen blir cirka 1–1,5 meter hög och dess upprätta blomställning med klasar är lätt att känna igen. Blomsterlupinen blommar vanligtvis i juni–juli, ibland även ännu i september, och blommorna är blå, violetta, ljusröda eller vita – färgerna kan variera även på samma individ!
Blomsterlupinen kan sprida sig via frön, men även via den förgrenande jordstocken. I trädgårdar och på gårdar bör blomställningarna skäras genast när blomningen är över så att fröna inte hinner mogna. Mogna baljor spricker i slutet av sommaren och slungar ut frön upp till tre meters avstånd från moderplantan. Emellertid kan fröna transporteras mycket långa vägar med vinden, trafiken, djur eller vattenflöden.
Genom att skörda växten vid basen 2–4 gånger under vegetationsperioden försvagar oundvikligen växtens livskraft med tiden. Förekommer det endast några plantor rekommenderas det att växterna grävs upp med rötter. Det är nödvändigt att bekämpningsåtgärderna vidtas flera år i rad, eftersom fortbeståndet i jordmån ger upphov till nya plantor väldigt länge.
Blomsterlupinen påminner mycket om sandlupin (Lupinus nootkatensis). Arterna kan skiljas åt på deras blad, då blomsterlupinen har 9–15-fingrade blad medan sandlupinens blad är 6–8-fingrade. Blomsterlupinens stjälk är ogrenad medan sandlupinen har en grenad stjälk. Båda arterna är dock invasiva främmande arter, så med tanke på bekämpningsåtgärder är det inte så viktigt att kunna skilja dem åt.
